Jag gråter snart.

Jag har bara haft några timmar då jag tänkt sluta med ana, och det är de värsta timmarna i livet.

Jag läste precis en underbar kommentar, men även den driver mig till tårar.

Åh, Ana hon talar igen... Mennu skriker hon att jag inte ska sluta, jag får inte be henne dra åt helvete. inte än.

Förlåt, men det är snart bara nio veckor kvar och jag går fortfarande inte ner. nu lägger jag seriöst in en fasta.

Jag ska sluta med ana, när jag är redo.
Tills dess, jag måste få mina kilo att rasa.

Eftersom j satte upp nått dumt 'ana förbud' för mig igår så lär jag tyvärr dissa ana ett tag.
Tja,  jag var grymt sugen på ana bloggar. FIck inte läsa dem, lyckades sjukt nog att skippa att läsa dem med.

Det KÄNNS hårt, samtidigt fantastiskt. Detta helvete unnar jag inte ens de jag vill klösa ur ögonen på. Nej, ana är för grym. Hon håller en för fängslad i sig själv medans hon tar över en.

OCh jag antar att jag insett att jag är frisk nog att ta mig ifrån detta, innan det hinner gå för långt.

Min kurator har reagerat på att jag äter för lite, skolsyster och jag har haft ett samtal om det och hon kallar det hela tramserier... -.-' sedan förstår lärarna lite eftersom dem ser att jag inte kan plugga och hittar på ursäkter. möter någon mig påväg till bamba ursäktar jag mig alltid med att jag precis käkat och måste göra en annan sak nu. i själva verket låser man in sig där man får vara ifred, och bara deppar. Man vill så gärna ner och äta, men ana skriker nej. Man får inte mat. Absolut inte. Mat gör dig fet, mat gör dig äcklig. Ingen vill ha en fet vän. Det är falskt. Mina vänner vet jag hellre ser mig överviktig än inser att jag inte äter. Jag vet det, för jag har lärt känna dem. Och dem känner den jag var.

Den jag varär inte den jag vill vara. Nej, fortfarande vill jag vara en benig tjej.
"Hunger hurts, but starving works" - Nej, så fan heller...

Jag ska bli den där jävla vännen jag var. Den där som kunde lägga armarna kring sin bästa vän och fråga 'whats wrong?'. Ja, jag tänker göra det. I'm gonna do it.. And i'm gonna make this.

Jag tänker börja träna, den saken är klar. Både promenader + joggingen ska fortsätta,, och sporterna som det ser ut att bli nu. Men jag tänker se till att jag klarar min vardag. Eventuellt börjar jag på gym om något år  också. (;

Om jag slipper alla ana tankar, kanske jag har tid, ork och kraft att plugga. Göra det jag vet i längden kommer göra mitt liv, så mycket enklare.

Men är jag redo ännu att ge upp ana helt?

Nej. Absolut inte.

Troligtvis ska jag ligga och bli sondmatad för att bli det. Jag måste bara göra det ändå nu. Jag måste sluta med ana. Be henne dra åt helvete.

J, L, A & C är bara några få personer som fick mig att inse.
Men det var igår jag förstod själv...

 Det jag känner just nu:

Jag satte mig i skiten. Fyfan. Jag lät Ana ta över hela mitt liv. För om jag vet att jag har mat i amgen då vill jag inet andas. Nej, ana får göra det hon är bäst på. Ta över mig, styra mina steg in på toaletten. SJunka ner på knä, stoppa fingrarna i halsen. Ställa sig upp, torka bort mascara tårarna och få på sig ny mascara. Slänga i lite hårskum i håret, le falskt och kollar ner på kläderna. Åh fyfan, de är nya. För ana hon är inte med i affärer, me kompisar, nej bara när mat är i närheten.
Jag kommer dö, långsamt, och om inte psysiskt så fysiskt. Tillslut dör jag. TIllslut kommer min kropp säga nej...

Men tyvärr har jag inte all kraft. Jag ska sluta men .. men.. jag orkar inte nu. Jag orkar inte.
Eller så vågar jag inte!

JUST ONE MORE TIME THEN I CAN QUIT ! </3

(en gång till, för varje gång. snälla du, lite till ana i livet, varför är jag tvungen att behöva lämna henne?)

Svälten förådde mig, och jag trodde det var hungern.

Min andra blogg ska ligga i fokus, och känner jag J rätt så ser han till att jag inte skriver så mycket i denna.